Fortsätter tyvärr lite vara lite (eh, lite) illa till mods över situationen med praktiken. Det är liksom det enda jag tänker på, ständigt, det försvinner inte och jag får en liten stressknut i magen varje gång jag kommer att tänka på det. Jag hatar att känna så här, vill bara att det ska lösa sig i blii solsken och lycka istället. Skickade i alla fall iväg ett meddelande till min chef/handledare idag att jag ville diskutera praktiken, som ett utvecklingssamtal ungefär. Fick ett stressat telefonsamtal som svar istället, där jag hade väldiga problem med att uttrycka det jag ville, och Julian (chefen) mest verkade irriterad över att jag tog upp detta "igen", och att det inte finns något mer att göra. Okej. Dessutom åker han bort till Argentina i en månad, och kvar stannar den andra, inte helt trevliga chefen Bruno, som mest verkar tycka att vi praktikanter ställer till med problem. Jättekul. 

 

Idag kändes det ändå okej, för då fick jag lite fler tillfällen att prata med min kollega. Men jag är osäker på hur många sådana tillfällen det faktiskt kommer bli de kommande veckorna (månaderna), och om jag ens kommer få fortsätta vara med en spanskatalande person hela tiden. Problemet är dessutom att det liksom inte finns riktigt något som är anpassat att göra "tillsammans" eller på åtminstone "samma plats" på  ett hostel... Helt enkelt inte en ideal plats för språkpraktik :/ Har nu också skickat iväg ett meddelande till Omar, skolans ansvarige för praktiken. Har försökt lösa situationen på egen hand med hostelet innan, men känner nu att jag vill ha lite vägledning från skolans sida också. Ytterligare ett problem där bara - skolan är påskstängd den här veckan. Så jag lär inte kunna prata med honom förrän nästa vecka, och då hinner det liksom gå fem veckor på hostelet, är det ens möjligt/värt att byta praktikplats de resterande sex veckorna? Var skulle det vara i så fall? Orkar jag med att byta, och stressa över att lära miig en massa nytt igen, med nya människor och nya upppgifter och så vidare? Så mycket tankar trängs i huvudet kring detta. Förstår inte hur jag lyckas uppbringa så mycket ångest över något som inte borde vara en så stor grej. Kan liksom inte släppa det, det är som att ha en lös tand man bara måste vicka på hela tiden. ARGH. Men jag vill ju lära mig spanska, och trivs inte med att "nöja mig" bara :/ har tänkt på detta i fyra veckor nu, men blir inte ett dugg klarare över vad jag ska göra. BLÄ.

BLÄ